Intervju med Kajsa Isakson, regissören av Märit

I en värld där många kämpar för att passa in, ställer Ing-Marie Erikssons roman Märit från 1965 frågan: Vad händer när vi inte gör det? I arbetet med att skapa en scenisk tolkning av den komplexa berättelsen, har Kajsa Isakson, regissör av föreställningen Märit, fått brottas med att hitta en balans mellan att förmedla berättelsen utan att förklara den. Föreställningen, som just nu är en "work in progress", utforskar Märits existens – en ung kvinna med funktionsvariation – och de frågor som omger henne i en tid då hon både fysiskt och socialt stötte på gränser.

Som regissör, vad har varit den största utmaningen för dig i arbetet med Märit, och vad har du lärt dig under processen hittills?

En utmaning har varit att stå utanför och bara berätta vad som händer med berättelsens Märit, utan att försöka forma henne eller förklara hennes liv. Vi vet inte vad hon kände eller tänkte, och det är svårt att inte vilja ge en förklaring eller lösning på vem hon var. Hon var bara där, exakt som hon skulle vara. Att stå i osäkerheten och erkänna att inte alla berättelser kan förstås eller lösas, och att de måste få utrymme att existera som de är. Självklart handlar det också om att tolka alla lager i Ing-Marie Erikssons fantastiska roman och Malin Nords (manusförfattare) nära tolkning för scen.

I Märit samspelar det förflutna och framtiden: minnen, eller konstruerade minnen, skuld och samvete – det vi tror oss minnas, det vi gjorde, och det vi borde ha gjort, eller inte kunde göra. Och berättelsen handlar om vad sanning egentligen är. Att sammanfatta allt detta är klurigt, svårt och oerhört givande.

Du beskriver Märit som ett "work in progress". Var befinner ni er i processen just nu, och vad hoppas ni att föreställningen ska bli?

Vi är mitt i repetitionsprocessen och långt ifrån färdiga. Just nu arbetar vi med musik, koreografi, text och berättelse. Mer musik och orkestrering tillkommer, liksom fler koreografier, ljudbilder, ljus, kostym, scenografi och rörliga bilder – lager på lager av intryck som byggs upp. Det är en pågående konstnärlig process, en "work in progress." Precis där är vi.

Att bjuda in publiken tidigt som en del av processen är viktigt både för mig och för Destiny af Kleen, som står på scenen. Dessa möten ger energi och nya perspektiv som driver arbetet framåt. Vi får fler infallsvinklar och impulser som skapar djup och bredd. För publiken är det en möjlighet att delta i en öppen dialog som fortsätter fram till premiären och förhoppningsvis även efteråt.

Nästa steg är att ta in referensgrupper i repetitionsprocessen, där vi bjuder in en bred variation av människor. Igår träffade vi en gymnasieklass, vilket gav oss mycket energi att ta med oss vidare. Där vi är nu möter vi och inkluderar röster, upplevelser, intryck och erfarenheter som är viktiga, för oss som scenkonstnärer och för publiken. Vi är övertygade om att konst och kultur spelar en avgörande roll för att tillsammans forma, förstå och spegla samhället och oss själva i det. Då som nu.

Vi är nu i en fas där vi verkligen djupdyker i berättelsen, där ord, rörelse, känsla och kropp flätas samman. Vi söker en berättelse och upplevelse där Märit blir en närvaro, en kraft som stannar kvar. Ett kroppsminne. Vi hoppas att publiken ska känna Märit, inte bara höra om henne. Hur gör vi det utan att ta över? Vi utforskar en levande, kroppslig scenberättelse där Märit blir en närvaro man upplever med hela kroppen. Kommunikation sker inte enbart genom ord, utan också genom det som kan kännas, upplevas och förmedlas genom alla sinnen.

Berättelsen handlar om teman som vänskap, utanförskap och att känna sig annorlunda. Vad är det som har lockat dig till att arbeta med just denna historia?

"Kanske var det kraften från tåget som hade kört rakt in i henne. Hon hade blivit tåget, och nu sprängde hon sig fram." /Ingrid

Det som drog mig till berättelsen om Märit var hennes obestridliga rätt och lust att existera och vara den hon är, utan att låta andra bestämma om hon får, ska ges plats, passar in eller inte. Märit levde i ett samhälle och en tid som ville förminska och dölja henne, och denna kamp speglar fortfarande de utmaningar vi står inför idag. Det förflutna och nutiden hänger samman.

Märit (1965) berättas genom Ingrid, ett sexårigt barn och en vuxen kvinna, och vi färdas i hennes minnen och upplevelser från då och hennes tankar nu om då. Ingrid och hennes lillasyster Eva lär känna Märit – en ung kvinna med en funktionsvariation i ett torparsamhälle, innan hon skickas till en institution. Berättelsen skildrar Ingrids blick på hur Märit agerar och reagerar på omgivningen.

Det är 1940-tal i den jämtländska byn Sikås och andra världskriget rasar i Europa. Syskonen Ingrid och Eva flyttar dit med sin familj och blir vänner med Märit, som bor med sin mamma Augusta och storebror Valle i det fattiga torparområdet. Märit är vuxen utanpå och ett barn inuti. Hon snyter sig i grannarnas gardiner och vägrar att komma in om kvällarna. När familjen får besök gömmer de Märit i en bod, och när hon får chansen rymmer hon bort över åkrarna för att söka frihet.

Nästan ingen i byn känner Märit. Hon är, som folk säger då: en tokig, en dåre, en idiot – någon att iaktta men ingen förutom grannsystrarna vill komma nära. Hon rör sig utanför gränserna för vad en människa förväntas vara.

Med Märit upplever barnen världen, sinnena, trygghet och värme, och de får minnen som kommer att följa dem genom livet. De leker nästan varje dag, vinner hennes förtroende, fascineras av henne, skräms av henne och uppfostrar henne. Ett slags beroende- och maktförhållande utvecklas, som till sist leder deras vänskap över en oåterkallelig gräns.

När Ingrid som vuxen berättar om sin barndom och sin vänskap med Märit, ger hon henne upprättelse genom att berätta allt som verkligen hände, utan att förvränga något, säger hon. För barnen, formade av tid och konvention, är Märit både besvärlig, en vän, en närvaro och en superkraft – men också en väg mot kunskap och från rädsla till något mer. Hon är en stark och viktig närvaro, något annat. Det är hoppfullt.

Märit bygger på en bok från 1965, som diskuterar stora samhällsfrågor. Hur har ni arbetat med bokens budskap i föreställningen, och vad vill ni att publiken ska tänka på efter att ha sett den?

Bokens budskap om yttrandefrihet, rättvisa och socialt utanförskap är fortfarande relevant och centralt i vårt arbete med föreställningen. Den berör frågor om vem som får ta plats i samhället och varför vi gör de val vi gör.

Efter föreställningen hoppas vi att publiken ska fundera på vem de lämnar utanför, vem de förminskar och varför. Och att de slutar med det. Alla passar inte in i samma mall, för vi är olika.

"Jag är en sanningssägare, en outhärdlig människa. Allt det här har hänt." /Ingrid

En del av varför Märit och dess rättsprocess är så aktuella idag är diskussionen om vem som äger sanningen och rätten att berätta den. Vems sanning har vi tillgång till?

Föreställningen Märit utspelar sig under brinnande krig, där Tyskland och Hitler representerar en hotande, totalitär närvaro, och tyska tåg hörs genom Sverige och förbi den lilla byn Sikåsen, där Märit och barnen Ingrid och Eva bor. Detta skapar en stark historisk bakgrund som påverkar både berättelsens karaktärer och deras öde. Och oss nu. Vi känner igen oss i det krig som pågår idag, där historiska mönster och konflikter återupprepas och påverkar oss alla.

Föreställningen Märit tar publiken till en tid som kan kännas avlägsen, men frågorna ropar rakt in i vår samtid: Vem får höra till och vem är egentligen normal? Hur långt är vi beredda att gå för att få vara den vi vill? Och talar en människa sanning bara för att hon säger det?

SPeltillfälle

Märit Work in Progress-föreställning spelas onsdag 4 december kl 19.00 på Scenkonstverkstan i Östersund.
Läs mer och köp biljetter här